söndag 6 april 2014

Indexikalitet och bilder

I helgen gick jag, tillsammans med Sara och en vän, förbi Mors Mössa och kollade in Simon Bergs utställning "Materialens Motstånd". Utställningen bestod av fotografier av människor, köttprodukter och olika hushållsmaterial. Det jag uppfattade var att bilderna behandlade tankar kring liv och död, kopplat till olika material i vår vardag. Bland annat avbildades spår i materialen, som tyder på liv.

I utställningens informationshäfte fanns en liten text, som jag fastnade för. I synnerhet fastnade jag för ett litet stycke i texten, som beskrev hur repor i material är indexikala tecken för liv, medan fläckar på material är bilder av liv. Stycket följdes inte av någon vidare förklaring, och jag var inte helt säker på vad författaren menade. Lyckligtvis var jag där under utställningens vernissage, så jag passade på att fråga konstnären.

Simon hade inte själv skrivit texten, och kunde därför inte svara på exakt vad författaren hade menat med stycket. Kanske var det bra att han inte kunde ge mig ett kort och entydigt svar, för vi samtalade en stund och kom fram till en del intressanta tolkningar. Jag är inte säker på att jag förstod exakt vad han menade, men jag tog bland annat med mig följande fundering:

Repor är relativt exakta följder av den händelse som föregått dem. Om jag exempelvis drar en skarp knivsegg längs min köksbänk, kommer repan att visa precis var jag har dragit kniven. Därför kan man hos repan tala om indexikalitet. En fläck å andra sidan är, åtminstone utan att blanda in avancerad fysik, mer slumpmässig i sin utformning. Visst kan man genom att se fläcken avläsa om det är exempelvis rödvin eller smält smör som har spillts, men det är mycket svårare att se precis hur det har spillts. Fläcken bildas då två eller flera material går upp i varandra. Materialen påverkar varandra, och summan blir så att säga mer än delarna. Kanske kan man hävda att detta inte bara är indexikalitet, utan även något slags liv. På så sätt skulle man kunna påstå att repor är indexikala tecken för liv, medan fläckar är bilder av liv. Man skulle också kunna påstå att man har märkliga prioriteringar om man viger sin tid åt att filosofera kring köksfläckar, men jag är inte den som är den.


torsdag 3 april 2014

Ett av mina hittills starkaste intryck från kursen är att litteraturen är riktigt bra. När det gäller D'Allevas bok har jag bara läst första kapitlet, men än så länge är den, enligt mig, den bästa och mest välskrivna kurslitteratur jag läst sen jag började på lärarprogrammet. Riktigt skarpt formulerad, men samtidigt så lätt att ta till sig, och till och med humoristisk här och där. Den känns verkligen som ett bra exempel att titta tillbaka på inför de skrivuppgifter som kommer senare under kursen.

En sak som jag tar med mig från första kapitlet gäller D'Allevas tankar kring att konst kan hjälpa en betraktare att tänka genom teori, ungefär på samma sätt som en teori kan hjälpa en betraktare att tänka kring konst. Alltså att det är själva konsten som kan hjälpa till att väcka och strukturera nya tankar.

Även Anders Marners text om bildanalys var välformulerad och full av bra exempel. Jag fick flera nya ingångar till ämnet bildanalys som jag verkligen tror att jag kommer ha nytta av som lärare. Exempelvis kände jag väl igen mig i de olika nivåer av bildförståelse som han beskriver i texten, och fick några bra exempel på hur man kan introducera bildanalys till någon som aldrig har provat det förut.



lördag 22 mars 2014

Avslutande blogginlägg

Under kursens första hälft diskuterade vi några nya begrepp, som remediering och iscensättning. Över lag kändes det inte direkt som att vi diskuterade något nytt eller häpnadsväckande, utan snarare som att vi satte ord på sådant vi redan visste. Det kanske inte låter så spännande, men jag tror verkligen att det är viktigt att teoretisera kring sådant som vi redan tror oss veta. Jag känner att jag, utöver att ha lärt mig några nya begrepp, har fått med mig nya tankesätt och sätt att betrakta min omvärld. Ett exempel på detta är Gert Z Nordströms begrepp ”iscensättningar”. Att nyhetsbyråer väljer att iscensätta nyheter på olika sätt kanske inte kändes som någon nyhet, men genom att få arbeta med det själv och undersöka fenomenet genom gestaltning, fick jag verkligen upp ögonen för hur nyheter faktiskt skapas.

Även diskussionerna kring mediering fick mig att tänka på nya sätt. Särskilt intressant tyckte jag att diskussionen kring hypermediering och direkt mediering var. Jag kunde relatera mycket till min barndoms (och även nutida) tv-och datorspelande. Här kändes det som att de nya begreppen kring mediering hjälpte mig att tänka mer strukturerat. Om jag nu funderar över eller diskuterar exempelvis fenomenet ”virtual reality”, känner jag att begreppet ”direkt mediering” är till stor hjälp.


Kursens gestaltningsdel utgick från temat ”mapping”. Det vi skulle kartlägga var en plats till vilken vi hade en stark relation. Vi fick även nya assignments varje vecka, som fick oss att utforska platsen från olika håll.

Just att gestaltningsarbetet var så styrt, var det som jag upplevde som den största förändringen jämfört med tidigare gestaltningsarbeten. Det kändes bra att få prova på att arbeta med lite fler ramar än tidigare, för att känna på vilka för- och nackdelar som finns med detta. Spontant skulle jag säga att en friare form på arbetet fungerar bättre om man känner sig motiverad och driven, samt har, eller skaffar sig, en egen idé om vad man vill arbeta med. En mer styrd arbetsform passar bättre för den som kanske inte känner sig särskilt motiverad från början, eller känner sig förvirrad och har svårt att hitta en idé. Som blivande lärare känner jag att det är viktigt att ha koll på hur mina elevers frihet påverkar deras motivation och nyfikenhet. Det optimala i många situationer tror jag är att ge eleverna ramar, men vara öppen med att ramarna får brytas och frångås, om det är i den riktningen gestaltningsprocessen tar en. Så känner jag att det har varit under denna kurs. Vi har fått ramar och riktlinjer, men det är inte direkt som att någon har pekat med hela handen och tvingat oss att göra något specifikt.

Vecka 4 / Redovisning


Mitt gestaltningsarbete, som handlade om att kartlägga min egen kropp, började väldigt konkret i min fysiska upplevelse av mig själv. Jag har ganska ont i axeln för tillfället, och valde därför att försöka kartlägga min smärta på någon slags anatomikarta. Gestaltningen ledde därefter in på mer abstrakta delar av min varelse, så som min personlighet och vem jag "är". Jag försökte först på egen hand att undersöka detta, men när jag blickade inåt hittade jag liksom ingenting. Jag kom till slutsatsen att jag "blir till" i relationen till min omvärld. Jag är exempelvis inte samma person för mina olika vänner, och i förhållandet till en sten är jag en helt annan. 

Jag försökte gestalta detta genom att be mina vänner beskriva mig genom ett objekt. Sedan kombinerade jag resultaten med min första anatomikarta, och kom fram till att jag ville uttrycka mig genom något som liknar röntgenplåtar. Jag arbetade med papper i olika lager, som jag fotograferade på ett ljusbord, för att uppnå den effekt jag ville.

fredag 21 februari 2014

Reflektion - Grupparbete kring iscensatta nyheter



Grupparbe har aldrig varit min starka sida. Jag minns från mina gymnasie- och grundskoledagar hur jag sjönk ihop i stolen så fort jag hörde begreppet nämnas. ”Grupparbete” var dessvärre ett ganska populärt begrepp att nämna mellan år 1998 och 2010 (då jag gick i skolan), så jag spenderade en hel del skoltid ihopsjunken. 

Jag tror aldrig att jag riktigt förstod meningen med grupparbetet på den tiden. Den enda skillnaden från att arbeta individuellt verkade vara att vi satt i ett litet rum tillsammans. Grupprummet. Oftast satt vi där under tystnad för att inte störa varandra. När vi grupparbetat klart gällde det att komma överrens om vem som skulle säga vad när vi redovisade, och sen var man klar för dagen.

Det dröjde egentligen ända tills jag kom in på lärarutbildningen innan jag insåg arbetsprocessen i ett grupparbete är helt olik den i individuellt arbete. Det kan uppstå något väldigt speciellt i ett grupparbete om förutsättningarna är de rätta. Prestigelöshet, ödmjukhet och engagemang är exempel på förutsättningar som jag tror är viktiga. Något som jag särskilt tänker på är att man i ett grupparbete inte behöver färdigställa sina egna idéer. När man tillsammans sitter och spottar ur sig halvfärdiga idéer och kombinerar dessa, kommer man fram till helt andra saker än vad man kommer fram till som enskild individ. Jag tror det handlar mycket om att en grupp har en så mycket större tankevärld än vad en enskild individ har.

Under vårt grupparbete med nyhetsuppgiften upplevde jag först och främst att det fungerade väldigt bra när vi spånade fram idéer till våra iscensättningar. För att komma igång fick vi en snabb uppgift som gick ut på att konstruera en nyhet utifrån en rad kriterier. Det hela skulle gå på 10 minuter. Det gick dock inte särskilt bra. Kanske var det för att tidspressen var så påtaglig, men vi kunde liksom inte riktigt slappna av och låta idéerna flöda. Det gick mycket bättre när vi skulle spåna idéer till den ”riktiga” uppgiften. Vi kom ganska snabbt fram till flera alternativ att välja bland, och det hela skedde väldigt gemensamt genom att vi byggde vidare på varandras idéer.

När vi skulle arbeta med bilderna valde vi dock att dela upp arbetet. Vi valde en bild var, och gjorde en bild tillsammans. Detta kändes kanske inte helt optimalt, men vi gjorde det mest för att hinna klart i tid. Nu kände jag att processen låste sig lite, åtminstone för mig. Jag tror det berodde på att vi, var och en för sig, skulle arbeta med saker som vi kommit fram till i en grupp. Det kändes liksom svårt att kombinera min individuella arbetsprocess med den process vi startat i gruppen. Jag tror att vi hade gynnats av att försöka driva en gemensam arbetsprocess från början till slut, även om vi kanske inte hade hunnit med allt det som vi hann med nu. Processprocessprocess.

Att reflektera kring grupparbeten känns hur som helst väldigt viktigt för att förstå vilka styrkor och vilka svårigheter som finns i arbetsformen. Det är något som jag hoppas kunna informera mina framtida elever om, så att de förstår att ett grupparbete innebär något annat än att sitta nära varandra när man arbetar.

söndag 16 februari 2014

Veckoreflektion v.7

Vi lämnade nyss in en reflektion till Olle, så denna veckoreflektion blir, med risk för några upprepningar från tidigare veckor, en copy-paste av den.


Tankar kring mediering


Efter den inledande föreläsningen om remediering, direkt mediering och hypermediering har jag börjat uppmärksamma fenomenen i min vardag. Det är inte så att jag inte upplevt fenomenen innan, men att ha begrepp för det jag upplever gör det helt klart lättare för mig att reflektera över mina upplevelser. Exempelvis såg jag i helgen filmen Black Swan av Darren Aronofsky. Filmen handlar om en balettakademi som håller på att sätta upp föreställningen Svansjön. Samtidigt som filmen kretsar mycket kring dansarna på akademin, är den i sin helhet också en remediering av svansjön, då dess grundläggande handling och struktur är hämtade från svansjön.

Jag har också funderat över mediering kopplat till tidigare upplevelser. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var inte särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av den direkta medieringingen kanske ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper. Självklart gör även mediet stor skillnad för medieringen, jag försökte bara vrida och vända lite på fenomenet.

Anteckningar från seminariet v.7


Under seminariet diskuterade vi ganska livligt. Nedan är några anteckningar jag tog med mig från seminariet.

-          Remediering och nostalgi: Vilken roll spelar nostalgi för hur vi uppskattar en remediering? Ett exempel är de som påstår att vinylskivor låter bättre eller mer autentiska än dagens musikmedier. Är det kanske så att dessa personer har positiva minnen från sina ungdomsår, som de kopplar till vinylskivans ljud, och att de därför tillskriver positiva egenskaper till själva vinylskivan?

-          Vi diskuterade också vilken vikt ett medie kan ha på det innehåll som presenterats. Bland annat diskuterade vi kring hur bibeln skulle fungerat som TV-spel.


Gestaltningsuppften






















Jag ville försöka remediera ett innehåll, och valde därför ett verk med ett innehåll som jag kände till väl, TV-spelet Metroid Prime. Det innehåll jag ville förmedla rör själva stämningen i spelet. Det handlar om en blandad känsla av ensamhet och utsatthet. Att vara ensam på främmande mark, men samtidigt omringad av något okänt.
Jag valde också att fokusera ganska mycket på att utforska tekniska möjligheter hos själva mediet jag använde mig av (alltså digital 2d och 3d).





















Jag började med att skapa några abstrakta objekt i Blender. Du sa ju att du undervisat en del i Blender, så jag kan lika gärna slänga mig med några begrepp. Jag använde mig mest av modifiers och proportional editing. Jag skapade några stavar, som jag multiplicerade med en array modifier, sedan la jag på en mirror modifier och efter det drog jag bara lite i objekten tills de bildade en form som jag var nöjd med. Till objekten längst ner till höger använde jag en textur, som bestod av en renderad bild av objektet längst upp. Sedan importerade jag dem i Photoshop, och gjorde penslar av dem.


























Här är en steg-för-steg bild som beskriver några faser ur arbetsprocessen.

söndag 9 februari 2014



Metroid Prime handlar för mig mycket om ensamhet. Eller kanske snarare om att vara ensam, men på samma gång omringad. Det och rymden.


Jag arbetade i några olika lager, så det var lätt att flytta runt de olika objekten för att finjustera kompositionen.




Objekten som jag använde till bakgrunden skapade jag i gratisprogrammet Blender.

Veckoreflektion v.6

Under veckan har Olle föreläst om bland annat remediering, direkt mediering och hypermediering. Vi har också besökt galleri Box.

Vi fick i uppgift av Olle att remediera ett verk. Min första tanke var att remediera ett gammalt verk, typ någon känd oljemålning eller ett klassiskt litterärt verk. Nåt sånt. Kanske var jag inspirerad av utställningen på galleri Box, där Lena Bergendal använt sig av camera obscura. Jag tänkte att jag nog borde ge mig i kast med något minst lika ållderdomligt. Jag letade runt lite men kände att jag inte hade någon direkt relation till de verk jag hittade. Jag ville försöka fånga "känslan" i det verk jag skulle remediera,  och kände därför att det vore bra att välja ett verk som låg mig varmt om hjärtat. Jag valde därför TV-spelet Metroid Prime.

På tal om mediering (i synnerhet direkt mediering) och TV-spel, så kom jag att fundera lite över min barndom. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av det kanske istället ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper.

/Daniel

torsdag 6 februari 2014

Veckoreflektion v.5

Jag var sjuk under större delen av veckan, så nu när jag i efterhand skriver om vad veckan innebar, känns det lite som att jag gör det bara för att det måste göras.

Jag var åtminstone frisk under tisdagen, som ägnades åt att redovisa våra fotouppgifter tillsammans med Helga. Utöver våra redovisningar fick vi även tips på en del intressanta fotografer att undersöka. Jag kände mig hyfsat nöjd med hur jag genomförde min uppgift. Tanken var kanske att jag skulle känna en viss lust inför att fotografera, då jag fick försöka mig på ett mer måleriskt förhållningssätt till foto (uppgiften finns dokumenterad längre ner på bloggen). Även om jag inte direkt kände någon större lust till att fota än vad jag vanligtvis gör, fick jag åtminstone prova på ett nytt sätt att fotografera, vilket var intressant i sig. Jag tänker ändå att det kan vara bra med viss kunskap inom fotografi i mitt framtida yrke, så varje fotouppgift känns åtminstone relevant för den sakens skull.

Sedan var det i princip februariförkylning för hela slanten, ända tills måndag v.6, så jag hoppas kunna komma med fler reflektioner nästa vecka.

måndag 27 januari 2014

Vecoreflektion v.4

Veckans röda tråd har varit fotografi. Vi har tittat på John Bergers Ways of Seeing, gett varandra uppgifter i fotografi, samt genomfört de uppgifter vi fått.

Innan veckans första seminarium skulle vi dessutom ha formulerat en text kring fotografi. Formen för texten var väldigt fri, men jag valde att skriva om mitt förhållningssätt till foto. Jag skrev att jag inte fotade särskilt mycket själv, då jag inte finner något större nöje i det. Jag är däremot intresserad av att se andras foton, genom exempelvis fotoutställningar. Efter att alla hade läst upp sina texter skulle vi ge varandra uppgifter baserade på texterna. Lite på samma sätt som i svt-programmet Alla är Fotografer utformade de flesta av oss en uppgift som skulle utmana fotografen eller utsätta denne för något som hen kanske inte annars utsätter sig för.

Uppgiften jag fick var "måla upp/iscensätt en miljö och fotografera av din process stegvis, från den tomma ytan tills du "målat" färdigt. Lägg upp bildserien på din blogg". Då jag i min text hade skrivit att jag målade mycket mer än jag fotade, fick jag alltså uppgiften att försöka mig på en mer målerisk approach till foto. Idag har jag färdigställt uppgiften, och här  följer mina tankar kring den:

Jag beslöt mig för att utföra uppgiften hemma, och fick alltså hålla till godo med de saker jag hade i min lägenhet.Jag började med att försöka hitta några intressanta föremål att bygga med, och hittade ett dinosauriehuvud i papier maché, samt en såndär guldfärgad kattstaty som svajar med ena handen. Jag försökte placera dem i olika vinklar och byggde upp miljöer med lite kläder från min garderob. När jag hållit på en stund utan att komma fram till något vidare intressant, började jag fundera över vad jag egentligen sysslade med. Jag försökte måla en bild med de objekt jag hade, men kände hela tiden att det hade varit lättare att bara måla bilden på datorn eller på en duk. Uttrycket hade givetvis inte blivit detsamma, men jag kände hela tiden att jag försökte göra något med foto, som jag kanske egentligen borde ha gjort med pensel.

Jag valde därför att byta riktning och göra något med kameran som jag aldrig skulle kunna göra med en pensel. Jag kan inte särskilt mycket om kamerateknik, men jag har sett att man kan uppnå vissa effekter genom att fotografera med lång slutartid. Jag skalade bort alla objekt utom guldkatten, och satte upp en bakgrund av vitt tyg. Sedan satte jag kameran på 15 sekunder lång slutartid och "målade" i luften med kameran. Jag kände om inte annat att kameran var rätt verktyg för det jag sysslade med. Bilderna jag tog ligger här under på bloggen.

Över och ut.
Daniel

Individuell uppgift







Gruppuppgiften



Vi utgick från Dziga Vertovs manifest som handlar om kamerans sätt att se världen. I manifestet beskrivs hur kameratekniken har skapat möjligheter för helt nya sätt att uppleva vår omgivning. Exempelvis kan man med hjälp av kameran filma två skilda platser, på olika sidor av jorden, för att sedan klippa ihop filmerna och visa dem som en helhet. Vi fick också till en början intrycket av att texten beskrev kamerans sätt att se världen som mer objektivt (no pun intended) än människans. Vi kom dock fram till att det förhållningssättet kanske var lite naivt, eftersom det alltid står någon bakom kameran. Visst finns det fartkameror och andra automatiserade kameror som kan råka fånga bilder på vad som helst, men för att v ska kunna uppleva dem måste vi ju ändå titta på dem, och det gör vi genom vår subjektivitet.

Hur som helst ville vi först utforska om vi kunde få kameran att se verkligheten på ett nytt sätt. Vi började med att ställa in lång slutartid, för att fånga en bild som det mänskliga ögat inte kunde fånga. Vi kände dock fortfarande att vi styrde ganska mycket över uttrycket, så vi satte därför kameran på autoinställning. Med kameran på auto tog vi sedan bilder på våra ögon, som någon slags kontring till Vertovs manifest. Vi diskuterade huruvida man kan se ett kameraobjektiv som ett "mekaniskt öga". Krävs det ett medvetande för att något ska bli ett öga, eller räcker det att ögat kan registrera en bild av verkligheten. Hur som helst tyckte vi att det uppstod något i mötet mellan våra mänskliga ögon och kamerans objektiv. Vi valde också att klippa ihop bilderna till en GIF-animation, för att knyta an till det Vertov skrev om rörlig bild och nya sätt att uppleva verkligheten.

fredag 17 januari 2014

Skriet från vildmarken (avslutande blogginlägg - LGBD50)

Följande inlägg är skrivet och publicerat från en lånad iPad i en halländsk skog, så förvänta er inga bilder.

Om jag kortfattat skulle svara på frågan "vad har du lärt dig under kursen?", skulle jag säga att jag blivit mer trygg i att arbeta konstnärligt, och att jag samtidigt fått ett lite öppnare förhållningssätt till den konstnärliga processen.

Jag hade tidigare en ganska snäv bild av vad den konstnärliga processen innebar. Jag såg den nästan som ett regelverk som skulle följas för att ens konstnärliga arbete skulle bli något att ha.
Jag tänkte att jag inte fick se en slutprodukt, att jag inte fick planera något i förväg, att jag var tvungen att bli förvirrad och nå botten, för att sedan vända allt och höja mitt arbete till en ny nivå. Kort och gott kändes det mer som måsten och krav, än som ett frigörande förhållningssätt till skapande.

Detta har det alltså blivit ändring på under kursens gång. När jag arbetat enligt vad jag trodde var processens "regler" ett tag, slog det mig att jag antagligen fått det hela om bakfoten. Den konstnärliga processen skulle ju hjälpa mig i mitt skapande, inte ge mig nya regler att följa. Jag valde istället att se processen som ett förhållningssätt till skapande, och inte en mall för hur mitt skapande faktiskt skulle se ut. I och med detta kände jag mig genast intresserad av att skapa igen. Jag vet inte om jag har det hela om framfoten nu, men jag skapar med lust och nyfikenhet, och det känns ju bra.

Utöver detta har jag fått nyttig träning i att teoretisera kring mitt skapande, i och med rapporten. Kanske var det tack vare att jag tvingades skriva om hur min process faktiskt såg ut som jag insåg att jag ville göra vissas förändringar i den. Även om min rapport inte riktigt följde mallen för hur en traditionell rapport ska se ut, har jag ändå lärt mig strukturen för en rapport, och även att denna struktur, som så många andra, går att ändra på.

onsdag 8 januari 2014

Inför redovisningen



Under min gestaltningsprocess har jag bland annat försökt att gestalta situationer och känslor genom väldigt förenklade bilduttryck (varningsskyltar), samt undersökt tydlighet ur olika perspektiv. Bland annat hur övertydlighet kan få ett budskap att tappa kraft, samt vad som händer med en föreställande bild som görs mer abstrakt.

Något jag kommit fram till under processen gång är att tydlighet är beroende av en betraktare. En betraktare med egen fantasi, och egna erfarenheter. Det jag vill fokusera på när jag redovisar min gestaltning på torsdag är därför betraktarens roll i mötet med ett verk. Jag vill undersöka hur betraktaren själv skapar sig en bild av ett verk, och fyller i de tomrum som uppstår om ett verk i sig självt ger väldigt lite information till betraktaren.