Jag såg på varningsskyltar dels som ett instrument för maktutövande, då de styr människors beteende, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Trafikskyltar, exempelvis, sitter nog oftast där de sitter för allmänhetens bästa.
Till en början ville jag helt enkelt se om jag kunde styra andras beteendemönster genom att placera ut varningsskyltar. Det kanske fungerade till viss del, men det var inte direkt något som jag kände mig intresserad av att syssla med i längden. På grund av handledningssamtalen, där jag blev tillsagd att "bara göra" och "göra mer", tryckte jag upp en helt drös med varningsskyltar som varnade för trappsteg och satte upp dem i samma trappa. Det jag då upptäckte var att de tappade sin effekt som varningsskyltar, då varningen upprepades för många gånger. Denna tanke släppte jag sedan under en tid.
Jag ville nu "vända" på mitt ämne, och gjorde det i all enkelhet; jag tittade på varningsskyltarnas baksida. De verkar nämligen vara ett utrymme där många uttrycker sina åsikter genom grafitti och klistermärken. Jag tänkte först att det kunde finnas en intressant dualitet i skyltarnas båda sidor, och i kontrasten mellan framsidan och baksidan, men det ledde inte någon vart.
Istället har jag nu plockat upp tanken kring att en varning förlorar sin effekt om den upprepas för många gånger. Jag tänker att detta är ett fenomen som inte nödvändigtvis har med varningsskyltar att göra, utan som går att applicera på de flesta budskap, i form av övertydlighet och otydlighet.
Jag tänker ta det vidare i andra uttrycksformer än just varningsskyltar. Lämnar "otydlig" konst verkligen mer utrymme åt betraktarens funderingar, och är det till och med så att en lärare som inte säger för mycket, gynnar elevernas förmåga att tänka och resonera själva?
VS.
Vad tappar bilden? Vad vinner den?



