Idag experimenterade jag lite med stop-motion film. Jag lärde mig att jag kommer behöva göra skelett (typ i ståltråd) inför nästa film, om jag vill få mina lergubbar att kunna röra sig på lite roligare sätt.
måndag 26 november 2012
onsdag 21 november 2012
Stop-motion?
Efter att ha skulpterat lite med lufttorkande lera blev jag väldigt sugen på att göra en stop-motion film, så jag kommer antagligen göra en inom kort.
Idag blev jag väldigt sugen på att skulptera en skalbagge, och försökte komma på ett sätt att inkorporera en sådan i min gestaltning. Jag gjorde lite research och lärde mig att skarabéer (ni vet sånna där klassiska egyptiska skalbaggar som är med i alla mumiefilmer) symboliserar pånyttfödelse inom egyptisk mytologi. Det kändes ju nästan löjligt relevant, så nu blir det nog en stop-motion film med skarabéer i.
Idag blev jag väldigt sugen på att skulptera en skalbagge, och försökte komma på ett sätt att inkorporera en sådan i min gestaltning. Jag gjorde lite research och lärde mig att skarabéer (ni vet sånna där klassiska egyptiska skalbaggar som är med i alla mumiefilmer) symboliserar pånyttfödelse inom egyptisk mytologi. Det kändes ju nästan löjligt relevant, så nu blir det nog en stop-motion film med skarabéer i.
Här är min första materialisering av gestaltningsprojektet:
Det ligger inte särskilt mycket tanke bakom, men jag gör som jag blivit tillsagd och sätter helt enkelt igång med att göra saker, och hoppas på att jag hittar något som för mig vidare i processen. Tankegången (som ändå fanns där) gick ungefär såhär:
Jag utgick från ordet "kulturer", som fick mig att tänka på "jämförande", som förde mig vidare in på "kontraster", som exemplifierades i kontrasten mellan liv och död. En möjlig fortsättning, som även knyter an till ordet "kulturer", skulle vara att undersöka hur man ser på liv och död inom olika kulturer.
söndag 18 november 2012
fredag 16 november 2012
Stilleben
Idag tänkte jag sitta i skulptursalen och börja lite smått på mitt gestaltningsarbete. För att komma igång tecknade jag ett litet stilleben:
Jag tyckte att det var ganska roligt att teckna stilleben, så istället för att sätta igång med mitt gestaltningsarbete, tecknade jag ett till:
Jag hann dock som synes inte riktigt klart med det sista, då jag blev väldigt hungrig. När jag hade ätit och försökte ta mig in i skolan igen, gick det inte så bra. Är det någon som vet hur man gör för att komma in i skolan när ytterdörren är låst?. Det räckte iaf inte att scanna GU-kortet.
torsdag 8 november 2012
Slutreflektion
Veckoreflektion v.44 (slutreflektion)
Jag kommer i denna reflektion gå igenom delar av det jag
lärt mig under den nyss avslutade kursen. Jag kommer även att gå igenom hur jag
har lärt mig det, och varför jag tror att jag kommer ha nytta av kunskaperna i
framtiden.
Hur man kommer igång
med konstnärliga processer
Då jag har fått många och relativt små assignments, har jag
inte haft mycket tid till att planera, utan har tvingats att ibland bara köra
på den första idé jag kommer på. Ofta har detta lett till att jag antingen har
nöjt mig med den första idén, eller så har en ny idé fötts ur den första. Jag
tror att det är lätt att man fastnar i planering när man ställs inför en
gestaltningsuppgift, men denna kurs har lärt mig att det ibland kan vara bättre
att bara köra på. En vän sa en gång till mig att ”det är lättare att fortsätta
när man har börjat”, och det tänker jag inte säga emot.
Hur man dokumenterar
sin process
Genom att jag använt mig av bloggen som ett verktyg för att
synliggöra och dokumentera mina processer, har jag lärt mig olika sätt att just
dokumentera en process. Exempelvis genom foto, film, eller text. Jag har behövt
tänka ur ett mottagarperspektiv för att förstå vilka delar av processen som är
relevanta att dokumentera, och hur jag på ett tydligt sätt ska förklara vad det
är jag har gjort. Dessa kunskaper kommer säkerligen vara viktiga i mitt framtida
arbetsliv, eftersom mycket av min bedömning kommer att kräva att eleverna kan
dokumentera sina processer. Därför måste jag kunna lära dem hur man gör det,
och därav följer att jag borde kunna det själv.
Sokratiska samtal
Genom att ha deltagit i flera sokratiska samtal, läst Ann. S
Pihlgrens bok ”sokratiska samtal i
undervisningen”, och fått prova på alla samtalsroller (deltagare,
betraktare och samtalsledare), har jag fått en viss förståelse för hur ett
sokratiskt samtal fungerar, och vilka problem som kan uppstå under samtalets
gång. Sokratiska samtal är något som jag antagligen kommer att använda mig av i
min framtida undervisning, och även om mina framtida samtal inte nödvändigtvis
kommer följa alla de sokratiska samtalens regler, kommer jag att veta hur man
kan föra ett fruktsamt samtal kring exempelvis ett konstnärligt verk.
Ökade kunskaper om
bildämnets roll i skolan
Även om jag lärt mig en del om bildämnets historia under min
första termin på lärarutbildningen, fick jag under denna kurs utökade kunskaper
om detta, samt lärdom om några nya teorier. Thavenius tar i sin text ”Den radikala estetiken” bland annat upp
frågan om skolan (och därmed bildämnet) bör anpassa sig efter samhället, eller
forma det. Jag anser att det är viktigt att som lärare fundera över och
ifrågasätta sin roll i samhället, för att få klart för sig vad det egentligen
är man sysslar med.
litteratur:
Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan: Skolan och den Radikala Estetiken. Lund 2004.
Pihlgren, Ann S.: Sokratiska samtal i undervisningen. Lund 2010
litteratur:
Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan: Skolan och den Radikala Estetiken. Lund 2004.
Pihlgren, Ann S.: Sokratiska samtal i undervisningen. Lund 2010
KONST+BOK
De första två utställningarna jag besökte sedan kursen
startat var Klara Kristalovas utställning på Göteborgs Konstmuseum och ”She; the
question” av Chitra Ganesh, på Konsthallen. Jag besökte dem båda inom loppet av
ett par timmar, vilket gjorde det svårt att inte jämföra dem med varandra. Jag
kände aldrig riktigt att jag fick något grepp om ”She; the question”. Kanske berodde
det på att den inte alls tilltalade mig estetiskt, och att jag oftast har svårt
att bortse från det rent estetiska, och försöka att ta till mig ett budskap
ändå. Själva stilen och all text i hennes verk gjorde mig helt enkelt lite
motvillig till alltsammans. Klara Kristalovas utställning däremot, gick rakt in
i hjärtat på mig. Jag tror det var något med kompositionen i hennes verk som
gjorde att jag kände mig väldigt delaktig i alla skulpturer. Jag brydde mig
liksom om hennes karaktärer och blev intresserad av deras historier.
Nästa galleri jag besökte var Mors Mössa, som huserade en utställning
av Ove Kvavik. Utställningen behandlade ämnet ”tomrum”, och såg ut därefter. Den
bestod av sex eller sju mindre verk, vilket lämnade mycket plats åt tomrummet.
För mig kändes det som att min hjärna fungerade lite på samma sätt som
galleriet; det blev liksom mycket tomrum över, som gjorde att jag verkligen
kunde fundera över verken, ta dem till mig, och tänka vidare själv, med verken
som utgångspunkt
Därefter besökte jag Dalís museum i Figueres, Spanien. Det
var raka motsatsen till Ove Kvaviks luftiga utställning, och själva mängden
verk som fanns att beskåda gjorde att jag redan från början gav upp all analytisk
tankeverksamhet och bara tittade på tavlorna.
Jag har även varit på Röda Sten och sett Nathalie Djurberg
och Hans Bergs utställning ”Fåfänga försök”. Vi var ett gäng vänner och
klasskamrater som gick dit på midnattsvernissage med dans och sprit, så fokus låg
kanske inte till fullo på utställningen. Trots (eller kanske på grund av) detta
var det en av mina favoritutställningar under hösten. Vi fick ta på oss mjuka
tofflor och sitta på stora frukter av mjukt material, samtidigt som våldsamma leranimationer
spelades upp framför våra ögon. Animationerna väckte frågor om makt och
medmänskliga förhållanden, som dock inte riktigt hann besvaras innan det var
dags att återvända till dimman och den tunga basen.
Sist men inte minst besökte jag under kulturnatta en källare
vid Konstepidemin, där ett stort pappersark färgat med något slags batikfärg
låg utsträckt på golvet. Det var bara jag och mina vänner där, och källaren låg
lite avsides, så det kändes inte riktigt som en utställning, utan snarare som
en källare med ett stort papper i. Det blev skönt opretentiöst på något vis, och
ljuset i källaren gjorde att det hela kändes en smula overkligt.
En slutsats som jag kan dra ur allt detta svammel är att jag
gillar utställningar med få verk och mycket utrymme.
Dagen då jag skulle låna en bok om ett ämne som jag inte
visste något om, hungrade jag som så många andra dagar efter teknisk kunskap. Jag hittade boken ”Perspective made easy” av
Ernest R. Norling, och lånade den eftersom jag inte visste ett dyft om
perspektivlära. Jag har ju tecknat saker i perspektiv och sådär, men jag har aldrig
känt till några ”regler” eller liknande. Nu vet jag dock en del om ögonhöjdens
betydelse, vanishing points och massa annat kul. Om någon vill lära sig om
sådant kan jag varmt rekommendera boken, då den verkligen lever upp till sin
titel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






