fredag 28 februari 2014
onsdag 26 februari 2014
fredag 21 februari 2014
Reflektion - Grupparbete kring iscensatta nyheter
Grupparbe har aldrig varit min
starka sida. Jag minns från mina gymnasie- och grundskoledagar hur jag sjönk
ihop i stolen så fort jag hörde begreppet nämnas. ”Grupparbete” var dessvärre
ett ganska populärt begrepp att nämna mellan år 1998 och 2010 (då jag gick i
skolan), så jag spenderade en hel del skoltid ihopsjunken.
Jag tror aldrig att jag riktigt
förstod meningen med grupparbetet på den tiden. Den enda skillnaden från att
arbeta individuellt verkade vara att vi satt i ett litet rum tillsammans.
Grupprummet. Oftast satt vi där under tystnad för att inte störa varandra. När
vi grupparbetat klart gällde det att komma överrens om vem som skulle säga vad
när vi redovisade, och sen var man klar för dagen.
Det dröjde egentligen ända tills
jag kom in på lärarutbildningen innan jag insåg arbetsprocessen i ett
grupparbete är helt olik den i individuellt arbete. Det kan uppstå något
väldigt speciellt i ett grupparbete om förutsättningarna är de rätta.
Prestigelöshet, ödmjukhet och engagemang är exempel på förutsättningar som jag
tror är viktiga. Något som jag särskilt tänker på är att man i ett grupparbete
inte behöver färdigställa sina egna idéer. När man tillsammans sitter och
spottar ur sig halvfärdiga idéer och kombinerar dessa, kommer man fram till
helt andra saker än vad man kommer fram till som enskild individ. Jag tror det
handlar mycket om att en grupp har en så mycket större tankevärld än vad en
enskild individ har.
Under vårt grupparbete med
nyhetsuppgiften upplevde jag först och främst att det fungerade väldigt bra när
vi spånade fram idéer till våra iscensättningar. För att komma igång fick vi en
snabb uppgift som gick ut på att konstruera en nyhet utifrån en rad kriterier.
Det hela skulle gå på 10 minuter. Det gick dock inte särskilt bra. Kanske var
det för att tidspressen var så påtaglig, men vi kunde liksom inte riktigt
slappna av och låta idéerna flöda. Det gick mycket bättre när vi skulle spåna
idéer till den ”riktiga” uppgiften. Vi kom ganska snabbt fram till flera
alternativ att välja bland, och det hela skedde väldigt gemensamt genom att vi
byggde vidare på varandras idéer.
När vi skulle arbeta med bilderna
valde vi dock att dela upp arbetet. Vi valde en bild var, och gjorde en bild
tillsammans. Detta kändes kanske inte helt optimalt, men vi gjorde det mest för
att hinna klart i tid. Nu kände jag att processen låste sig lite, åtminstone
för mig. Jag tror det berodde på att vi, var och en för sig, skulle arbeta med
saker som vi kommit fram till i en grupp. Det kändes liksom svårt att kombinera
min individuella arbetsprocess med den process vi startat i gruppen. Jag tror att vi hade gynnats av
att försöka driva en gemensam arbetsprocess från början till slut, även om vi
kanske inte hade hunnit med allt det som vi hann med nu. Processprocessprocess.
Att reflektera kring grupparbeten
känns hur som helst väldigt viktigt för att förstå vilka styrkor och vilka svårigheter som
finns i arbetsformen. Det är något som jag hoppas kunna informera mina framtida
elever om, så att de förstår att ett grupparbete innebär något annat än att
sitta nära varandra när man arbetar.
söndag 16 februari 2014
Veckoreflektion v.7
Vi lämnade nyss in en reflektion till Olle, så denna veckoreflektion blir, med risk för några upprepningar från tidigare veckor, en copy-paste av den.
Tankar kring mediering
Anteckningar från seminariet v.7
Tankar kring mediering
Efter den inledande föreläsningen om
remediering, direkt mediering och hypermediering har jag börjat uppmärksamma
fenomenen i min vardag. Det är inte så att jag inte upplevt fenomenen innan,
men att ha begrepp för det jag upplever gör det helt klart lättare för mig att
reflektera över mina upplevelser. Exempelvis såg jag i helgen filmen Black Swan av Darren Aronofsky. Filmen
handlar om en balettakademi som håller på att sätta upp föreställningen Svansjön. Samtidigt som filmen kretsar
mycket kring dansarna på akademin, är den i sin helhet också en remediering av svansjön,
då dess grundläggande handling och struktur är hämtade från svansjön.
Jag har också funderat över mediering
kopplat till tidigare upplevelser. Direkt
mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att
tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt
medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld.
Min spelkonsol på 90-talet var inte särskilt grafiskt raffinerad, med dagens
mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering
strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som
möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min
kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som
barn, tänker jag dock att mycket av den direkta medieringingen kanske ligger i
den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan
exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av
att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag
tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper. Självklart gör även
mediet stor skillnad för medieringen, jag försökte bara vrida och vända lite på
fenomenet.
Anteckningar från seminariet v.7
Under seminariet diskuterade vi ganska livligt. Nedan är några anteckningar jag tog med mig från seminariet.
-
Remediering och nostalgi: Vilken roll spelar
nostalgi för hur vi uppskattar en remediering? Ett exempel är de som påstår att
vinylskivor låter bättre eller mer autentiska än dagens musikmedier. Är det
kanske så att dessa personer har positiva minnen från sina ungdomsår, som de
kopplar till vinylskivans ljud, och att de därför tillskriver positiva
egenskaper till själva vinylskivan?
-
Vi diskuterade också vilken vikt ett medie kan ha på det innehåll som presenterats. Bland annat diskuterade vi kring hur bibeln skulle fungerat som TV-spel.
Gestaltningsuppften
Jag ville försöka remediera ett innehåll, och valde därför
ett verk med ett innehåll som jag kände till väl, TV-spelet Metroid Prime. Det
innehåll jag ville förmedla rör själva stämningen i spelet. Det handlar om en
blandad känsla av ensamhet och utsatthet. Att vara ensam på främmande mark, men
samtidigt omringad av något okänt.
Jag valde också att fokusera ganska mycket på att utforska
tekniska möjligheter hos själva mediet jag använde mig av (alltså digital 2d
och 3d).
Jag började med att skapa några abstrakta objekt i Blender.
Du sa ju att du undervisat en del i Blender, så jag kan lika gärna slänga mig
med några begrepp. Jag använde mig mest av modifiers och proportional editing.
Jag skapade några stavar, som jag multiplicerade med en array modifier, sedan la jag på en mirror modifier och efter det drog jag bara lite i objekten tills
de bildade en form som jag var nöjd med. Till objekten längst ner till höger
använde jag en textur, som bestod av en renderad bild av objektet längst upp.
Sedan importerade jag dem i Photoshop, och gjorde penslar av dem.
Här är en steg-för-steg bild som beskriver några faser ur
arbetsprocessen.
söndag 9 februari 2014
Veckoreflektion v.6
Under veckan har Olle föreläst om bland annat remediering, direkt mediering och hypermediering. Vi har också besökt galleri Box.
Vi fick i uppgift av Olle att remediera ett verk. Min första tanke var att remediera ett gammalt verk, typ någon känd oljemålning eller ett klassiskt litterärt verk. Nåt sånt. Kanske var jag inspirerad av utställningen på galleri Box, där Lena Bergendal använt sig av camera obscura. Jag tänkte att jag nog borde ge mig i kast med något minst lika ållderdomligt. Jag letade runt lite men kände att jag inte hade någon direkt relation till de verk jag hittade. Jag ville försöka fånga "känslan" i det verk jag skulle remediera, och kände därför att det vore bra att välja ett verk som låg mig varmt om hjärtat. Jag valde därför TV-spelet Metroid Prime.
På tal om mediering (i synnerhet direkt mediering) och TV-spel, så kom jag att fundera lite över min barndom. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av det kanske istället ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper.
/Daniel
Vi fick i uppgift av Olle att remediera ett verk. Min första tanke var att remediera ett gammalt verk, typ någon känd oljemålning eller ett klassiskt litterärt verk. Nåt sånt. Kanske var jag inspirerad av utställningen på galleri Box, där Lena Bergendal använt sig av camera obscura. Jag tänkte att jag nog borde ge mig i kast med något minst lika ållderdomligt. Jag letade runt lite men kände att jag inte hade någon direkt relation till de verk jag hittade. Jag ville försöka fånga "känslan" i det verk jag skulle remediera, och kände därför att det vore bra att välja ett verk som låg mig varmt om hjärtat. Jag valde därför TV-spelet Metroid Prime.
På tal om mediering (i synnerhet direkt mediering) och TV-spel, så kom jag att fundera lite över min barndom. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av det kanske istället ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper.
/Daniel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






