fredag 21 februari 2014

Reflektion - Grupparbete kring iscensatta nyheter



Grupparbe har aldrig varit min starka sida. Jag minns från mina gymnasie- och grundskoledagar hur jag sjönk ihop i stolen så fort jag hörde begreppet nämnas. ”Grupparbete” var dessvärre ett ganska populärt begrepp att nämna mellan år 1998 och 2010 (då jag gick i skolan), så jag spenderade en hel del skoltid ihopsjunken. 

Jag tror aldrig att jag riktigt förstod meningen med grupparbetet på den tiden. Den enda skillnaden från att arbeta individuellt verkade vara att vi satt i ett litet rum tillsammans. Grupprummet. Oftast satt vi där under tystnad för att inte störa varandra. När vi grupparbetat klart gällde det att komma överrens om vem som skulle säga vad när vi redovisade, och sen var man klar för dagen.

Det dröjde egentligen ända tills jag kom in på lärarutbildningen innan jag insåg arbetsprocessen i ett grupparbete är helt olik den i individuellt arbete. Det kan uppstå något väldigt speciellt i ett grupparbete om förutsättningarna är de rätta. Prestigelöshet, ödmjukhet och engagemang är exempel på förutsättningar som jag tror är viktiga. Något som jag särskilt tänker på är att man i ett grupparbete inte behöver färdigställa sina egna idéer. När man tillsammans sitter och spottar ur sig halvfärdiga idéer och kombinerar dessa, kommer man fram till helt andra saker än vad man kommer fram till som enskild individ. Jag tror det handlar mycket om att en grupp har en så mycket större tankevärld än vad en enskild individ har.

Under vårt grupparbete med nyhetsuppgiften upplevde jag först och främst att det fungerade väldigt bra när vi spånade fram idéer till våra iscensättningar. För att komma igång fick vi en snabb uppgift som gick ut på att konstruera en nyhet utifrån en rad kriterier. Det hela skulle gå på 10 minuter. Det gick dock inte särskilt bra. Kanske var det för att tidspressen var så påtaglig, men vi kunde liksom inte riktigt slappna av och låta idéerna flöda. Det gick mycket bättre när vi skulle spåna idéer till den ”riktiga” uppgiften. Vi kom ganska snabbt fram till flera alternativ att välja bland, och det hela skedde väldigt gemensamt genom att vi byggde vidare på varandras idéer.

När vi skulle arbeta med bilderna valde vi dock att dela upp arbetet. Vi valde en bild var, och gjorde en bild tillsammans. Detta kändes kanske inte helt optimalt, men vi gjorde det mest för att hinna klart i tid. Nu kände jag att processen låste sig lite, åtminstone för mig. Jag tror det berodde på att vi, var och en för sig, skulle arbeta med saker som vi kommit fram till i en grupp. Det kändes liksom svårt att kombinera min individuella arbetsprocess med den process vi startat i gruppen. Jag tror att vi hade gynnats av att försöka driva en gemensam arbetsprocess från början till slut, även om vi kanske inte hade hunnit med allt det som vi hann med nu. Processprocessprocess.

Att reflektera kring grupparbeten känns hur som helst väldigt viktigt för att förstå vilka styrkor och vilka svårigheter som finns i arbetsformen. Det är något som jag hoppas kunna informera mina framtida elever om, så att de förstår att ett grupparbete innebär något annat än att sitta nära varandra när man arbetar.

söndag 16 februari 2014

Veckoreflektion v.7

Vi lämnade nyss in en reflektion till Olle, så denna veckoreflektion blir, med risk för några upprepningar från tidigare veckor, en copy-paste av den.


Tankar kring mediering


Efter den inledande föreläsningen om remediering, direkt mediering och hypermediering har jag börjat uppmärksamma fenomenen i min vardag. Det är inte så att jag inte upplevt fenomenen innan, men att ha begrepp för det jag upplever gör det helt klart lättare för mig att reflektera över mina upplevelser. Exempelvis såg jag i helgen filmen Black Swan av Darren Aronofsky. Filmen handlar om en balettakademi som håller på att sätta upp föreställningen Svansjön. Samtidigt som filmen kretsar mycket kring dansarna på akademin, är den i sin helhet också en remediering av svansjön, då dess grundläggande handling och struktur är hämtade från svansjön.

Jag har också funderat över mediering kopplat till tidigare upplevelser. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var inte särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av den direkta medieringingen kanske ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper. Självklart gör även mediet stor skillnad för medieringen, jag försökte bara vrida och vända lite på fenomenet.

Anteckningar från seminariet v.7


Under seminariet diskuterade vi ganska livligt. Nedan är några anteckningar jag tog med mig från seminariet.

-          Remediering och nostalgi: Vilken roll spelar nostalgi för hur vi uppskattar en remediering? Ett exempel är de som påstår att vinylskivor låter bättre eller mer autentiska än dagens musikmedier. Är det kanske så att dessa personer har positiva minnen från sina ungdomsår, som de kopplar till vinylskivans ljud, och att de därför tillskriver positiva egenskaper till själva vinylskivan?

-          Vi diskuterade också vilken vikt ett medie kan ha på det innehåll som presenterats. Bland annat diskuterade vi kring hur bibeln skulle fungerat som TV-spel.


Gestaltningsuppften






















Jag ville försöka remediera ett innehåll, och valde därför ett verk med ett innehåll som jag kände till väl, TV-spelet Metroid Prime. Det innehåll jag ville förmedla rör själva stämningen i spelet. Det handlar om en blandad känsla av ensamhet och utsatthet. Att vara ensam på främmande mark, men samtidigt omringad av något okänt.
Jag valde också att fokusera ganska mycket på att utforska tekniska möjligheter hos själva mediet jag använde mig av (alltså digital 2d och 3d).





















Jag började med att skapa några abstrakta objekt i Blender. Du sa ju att du undervisat en del i Blender, så jag kan lika gärna slänga mig med några begrepp. Jag använde mig mest av modifiers och proportional editing. Jag skapade några stavar, som jag multiplicerade med en array modifier, sedan la jag på en mirror modifier och efter det drog jag bara lite i objekten tills de bildade en form som jag var nöjd med. Till objekten längst ner till höger använde jag en textur, som bestod av en renderad bild av objektet längst upp. Sedan importerade jag dem i Photoshop, och gjorde penslar av dem.


























Här är en steg-för-steg bild som beskriver några faser ur arbetsprocessen.

söndag 9 februari 2014



Metroid Prime handlar för mig mycket om ensamhet. Eller kanske snarare om att vara ensam, men på samma gång omringad. Det och rymden.


Jag arbetade i några olika lager, så det var lätt att flytta runt de olika objekten för att finjustera kompositionen.




Objekten som jag använde till bakgrunden skapade jag i gratisprogrammet Blender.

Veckoreflektion v.6

Under veckan har Olle föreläst om bland annat remediering, direkt mediering och hypermediering. Vi har också besökt galleri Box.

Vi fick i uppgift av Olle att remediera ett verk. Min första tanke var att remediera ett gammalt verk, typ någon känd oljemålning eller ett klassiskt litterärt verk. Nåt sånt. Kanske var jag inspirerad av utställningen på galleri Box, där Lena Bergendal använt sig av camera obscura. Jag tänkte att jag nog borde ge mig i kast med något minst lika ållderdomligt. Jag letade runt lite men kände att jag inte hade någon direkt relation till de verk jag hittade. Jag ville försöka fånga "känslan" i det verk jag skulle remediera,  och kände därför att det vore bra att välja ett verk som låg mig varmt om hjärtat. Jag valde därför TV-spelet Metroid Prime.

På tal om mediering (i synnerhet direkt mediering) och TV-spel, så kom jag att fundera lite över min barndom. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av det kanske istället ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper.

/Daniel

torsdag 6 februari 2014

Veckoreflektion v.5

Jag var sjuk under större delen av veckan, så nu när jag i efterhand skriver om vad veckan innebar, känns det lite som att jag gör det bara för att det måste göras.

Jag var åtminstone frisk under tisdagen, som ägnades åt att redovisa våra fotouppgifter tillsammans med Helga. Utöver våra redovisningar fick vi även tips på en del intressanta fotografer att undersöka. Jag kände mig hyfsat nöjd med hur jag genomförde min uppgift. Tanken var kanske att jag skulle känna en viss lust inför att fotografera, då jag fick försöka mig på ett mer måleriskt förhållningssätt till foto (uppgiften finns dokumenterad längre ner på bloggen). Även om jag inte direkt kände någon större lust till att fota än vad jag vanligtvis gör, fick jag åtminstone prova på ett nytt sätt att fotografera, vilket var intressant i sig. Jag tänker ändå att det kan vara bra med viss kunskap inom fotografi i mitt framtida yrke, så varje fotouppgift känns åtminstone relevant för den sakens skull.

Sedan var det i princip februariförkylning för hela slanten, ända tills måndag v.6, så jag hoppas kunna komma med fler reflektioner nästa vecka.

måndag 27 januari 2014

Vecoreflektion v.4

Veckans röda tråd har varit fotografi. Vi har tittat på John Bergers Ways of Seeing, gett varandra uppgifter i fotografi, samt genomfört de uppgifter vi fått.

Innan veckans första seminarium skulle vi dessutom ha formulerat en text kring fotografi. Formen för texten var väldigt fri, men jag valde att skriva om mitt förhållningssätt till foto. Jag skrev att jag inte fotade särskilt mycket själv, då jag inte finner något större nöje i det. Jag är däremot intresserad av att se andras foton, genom exempelvis fotoutställningar. Efter att alla hade läst upp sina texter skulle vi ge varandra uppgifter baserade på texterna. Lite på samma sätt som i svt-programmet Alla är Fotografer utformade de flesta av oss en uppgift som skulle utmana fotografen eller utsätta denne för något som hen kanske inte annars utsätter sig för.

Uppgiften jag fick var "måla upp/iscensätt en miljö och fotografera av din process stegvis, från den tomma ytan tills du "målat" färdigt. Lägg upp bildserien på din blogg". Då jag i min text hade skrivit att jag målade mycket mer än jag fotade, fick jag alltså uppgiften att försöka mig på en mer målerisk approach till foto. Idag har jag färdigställt uppgiften, och här  följer mina tankar kring den:

Jag beslöt mig för att utföra uppgiften hemma, och fick alltså hålla till godo med de saker jag hade i min lägenhet.Jag började med att försöka hitta några intressanta föremål att bygga med, och hittade ett dinosauriehuvud i papier maché, samt en såndär guldfärgad kattstaty som svajar med ena handen. Jag försökte placera dem i olika vinklar och byggde upp miljöer med lite kläder från min garderob. När jag hållit på en stund utan att komma fram till något vidare intressant, började jag fundera över vad jag egentligen sysslade med. Jag försökte måla en bild med de objekt jag hade, men kände hela tiden att det hade varit lättare att bara måla bilden på datorn eller på en duk. Uttrycket hade givetvis inte blivit detsamma, men jag kände hela tiden att jag försökte göra något med foto, som jag kanske egentligen borde ha gjort med pensel.

Jag valde därför att byta riktning och göra något med kameran som jag aldrig skulle kunna göra med en pensel. Jag kan inte särskilt mycket om kamerateknik, men jag har sett att man kan uppnå vissa effekter genom att fotografera med lång slutartid. Jag skalade bort alla objekt utom guldkatten, och satte upp en bakgrund av vitt tyg. Sedan satte jag kameran på 15 sekunder lång slutartid och "målade" i luften med kameran. Jag kände om inte annat att kameran var rätt verktyg för det jag sysslade med. Bilderna jag tog ligger här under på bloggen.

Över och ut.
Daniel