söndag 9 februari 2014



Metroid Prime handlar för mig mycket om ensamhet. Eller kanske snarare om att vara ensam, men på samma gång omringad. Det och rymden.


Jag arbetade i några olika lager, så det var lätt att flytta runt de olika objekten för att finjustera kompositionen.




Objekten som jag använde till bakgrunden skapade jag i gratisprogrammet Blender.

Veckoreflektion v.6

Under veckan har Olle föreläst om bland annat remediering, direkt mediering och hypermediering. Vi har också besökt galleri Box.

Vi fick i uppgift av Olle att remediera ett verk. Min första tanke var att remediera ett gammalt verk, typ någon känd oljemålning eller ett klassiskt litterärt verk. Nåt sånt. Kanske var jag inspirerad av utställningen på galleri Box, där Lena Bergendal använt sig av camera obscura. Jag tänkte att jag nog borde ge mig i kast med något minst lika ållderdomligt. Jag letade runt lite men kände att jag inte hade någon direkt relation till de verk jag hittade. Jag ville försöka fånga "känslan" i det verk jag skulle remediera,  och kände därför att det vore bra att välja ett verk som låg mig varmt om hjärtat. Jag valde därför TV-spelet Metroid Prime.

På tal om mediering (i synnerhet direkt mediering) och TV-spel, så kom jag att fundera lite över min barndom. Direkt mediering, alltså när mediet i princip försvinner för betraktaren, fick mig att tänka tillbaka på min barndoms TV-spelande. Jag kunde på samma gång vara fullt medveten om att jag spelade ett TV-spel, och helt uppslukad i TV-spelets värld. Min spelkonsol på 90-talet var särskilt grafiskt raffinerad, med dagens mått mätt. Min TV-skärm var dessutom väldigt liten. Inom direkt mediering strävar man efter att grafiken och upplevelsen skall vara så realistisk som möjligt, för att betraktaren skall glömma bort mediet. Eftersom jag trots min kantiga grafik och lilla TV lyckades uppnå någon grad av direkt mediering som barn, tänker jag dock att mycket av det kanske istället ligger i den mänskliga tankens beskaffenhet, snarare än i det enskilda mediet. Jag kan exempelvis befinna mig i en slags virtuell värld när jag diskar, på grund av att jag låter mina tankar vandra iväg. Det betyder dock inte att jag tillskriver min disksvamp några medierande egenskaper.

/Daniel

torsdag 6 februari 2014

Veckoreflektion v.5

Jag var sjuk under större delen av veckan, så nu när jag i efterhand skriver om vad veckan innebar, känns det lite som att jag gör det bara för att det måste göras.

Jag var åtminstone frisk under tisdagen, som ägnades åt att redovisa våra fotouppgifter tillsammans med Helga. Utöver våra redovisningar fick vi även tips på en del intressanta fotografer att undersöka. Jag kände mig hyfsat nöjd med hur jag genomförde min uppgift. Tanken var kanske att jag skulle känna en viss lust inför att fotografera, då jag fick försöka mig på ett mer måleriskt förhållningssätt till foto (uppgiften finns dokumenterad längre ner på bloggen). Även om jag inte direkt kände någon större lust till att fota än vad jag vanligtvis gör, fick jag åtminstone prova på ett nytt sätt att fotografera, vilket var intressant i sig. Jag tänker ändå att det kan vara bra med viss kunskap inom fotografi i mitt framtida yrke, så varje fotouppgift känns åtminstone relevant för den sakens skull.

Sedan var det i princip februariförkylning för hela slanten, ända tills måndag v.6, så jag hoppas kunna komma med fler reflektioner nästa vecka.

måndag 27 januari 2014

Vecoreflektion v.4

Veckans röda tråd har varit fotografi. Vi har tittat på John Bergers Ways of Seeing, gett varandra uppgifter i fotografi, samt genomfört de uppgifter vi fått.

Innan veckans första seminarium skulle vi dessutom ha formulerat en text kring fotografi. Formen för texten var väldigt fri, men jag valde att skriva om mitt förhållningssätt till foto. Jag skrev att jag inte fotade särskilt mycket själv, då jag inte finner något större nöje i det. Jag är däremot intresserad av att se andras foton, genom exempelvis fotoutställningar. Efter att alla hade läst upp sina texter skulle vi ge varandra uppgifter baserade på texterna. Lite på samma sätt som i svt-programmet Alla är Fotografer utformade de flesta av oss en uppgift som skulle utmana fotografen eller utsätta denne för något som hen kanske inte annars utsätter sig för.

Uppgiften jag fick var "måla upp/iscensätt en miljö och fotografera av din process stegvis, från den tomma ytan tills du "målat" färdigt. Lägg upp bildserien på din blogg". Då jag i min text hade skrivit att jag målade mycket mer än jag fotade, fick jag alltså uppgiften att försöka mig på en mer målerisk approach till foto. Idag har jag färdigställt uppgiften, och här  följer mina tankar kring den:

Jag beslöt mig för att utföra uppgiften hemma, och fick alltså hålla till godo med de saker jag hade i min lägenhet.Jag började med att försöka hitta några intressanta föremål att bygga med, och hittade ett dinosauriehuvud i papier maché, samt en såndär guldfärgad kattstaty som svajar med ena handen. Jag försökte placera dem i olika vinklar och byggde upp miljöer med lite kläder från min garderob. När jag hållit på en stund utan att komma fram till något vidare intressant, började jag fundera över vad jag egentligen sysslade med. Jag försökte måla en bild med de objekt jag hade, men kände hela tiden att det hade varit lättare att bara måla bilden på datorn eller på en duk. Uttrycket hade givetvis inte blivit detsamma, men jag kände hela tiden att jag försökte göra något med foto, som jag kanske egentligen borde ha gjort med pensel.

Jag valde därför att byta riktning och göra något med kameran som jag aldrig skulle kunna göra med en pensel. Jag kan inte särskilt mycket om kamerateknik, men jag har sett att man kan uppnå vissa effekter genom att fotografera med lång slutartid. Jag skalade bort alla objekt utom guldkatten, och satte upp en bakgrund av vitt tyg. Sedan satte jag kameran på 15 sekunder lång slutartid och "målade" i luften med kameran. Jag kände om inte annat att kameran var rätt verktyg för det jag sysslade med. Bilderna jag tog ligger här under på bloggen.

Över och ut.
Daniel

Individuell uppgift







Gruppuppgiften



Vi utgick från Dziga Vertovs manifest som handlar om kamerans sätt att se världen. I manifestet beskrivs hur kameratekniken har skapat möjligheter för helt nya sätt att uppleva vår omgivning. Exempelvis kan man med hjälp av kameran filma två skilda platser, på olika sidor av jorden, för att sedan klippa ihop filmerna och visa dem som en helhet. Vi fick också till en början intrycket av att texten beskrev kamerans sätt att se världen som mer objektivt (no pun intended) än människans. Vi kom dock fram till att det förhållningssättet kanske var lite naivt, eftersom det alltid står någon bakom kameran. Visst finns det fartkameror och andra automatiserade kameror som kan råka fånga bilder på vad som helst, men för att v ska kunna uppleva dem måste vi ju ändå titta på dem, och det gör vi genom vår subjektivitet.

Hur som helst ville vi först utforska om vi kunde få kameran att se verkligheten på ett nytt sätt. Vi började med att ställa in lång slutartid, för att fånga en bild som det mänskliga ögat inte kunde fånga. Vi kände dock fortfarande att vi styrde ganska mycket över uttrycket, så vi satte därför kameran på autoinställning. Med kameran på auto tog vi sedan bilder på våra ögon, som någon slags kontring till Vertovs manifest. Vi diskuterade huruvida man kan se ett kameraobjektiv som ett "mekaniskt öga". Krävs det ett medvetande för att något ska bli ett öga, eller räcker det att ögat kan registrera en bild av verkligheten. Hur som helst tyckte vi att det uppstod något i mötet mellan våra mänskliga ögon och kamerans objektiv. Vi valde också att klippa ihop bilderna till en GIF-animation, för att knyta an till det Vertov skrev om rörlig bild och nya sätt att uppleva verkligheten.