Veckans röda tråd har varit fotografi. Vi har tittat på John Bergers Ways of Seeing, gett varandra uppgifter i fotografi, samt genomfört de uppgifter vi fått.
Innan veckans första seminarium skulle vi dessutom ha formulerat en text kring fotografi. Formen för texten var väldigt fri, men jag valde att skriva om mitt förhållningssätt till foto. Jag skrev att jag inte fotade särskilt mycket själv, då jag inte finner något större nöje i det. Jag är däremot intresserad av att se andras foton, genom exempelvis fotoutställningar. Efter att alla hade läst upp sina texter skulle vi ge varandra uppgifter baserade på texterna. Lite på samma sätt som i svt-programmet Alla är Fotografer utformade de flesta av oss en uppgift som skulle utmana fotografen eller utsätta denne för något som hen kanske inte annars utsätter sig för.
Uppgiften jag fick var "måla upp/iscensätt en miljö och fotografera av din process stegvis, från den tomma ytan tills du "målat" färdigt. Lägg upp bildserien på din blogg". Då jag i min text hade skrivit att jag målade mycket mer än jag fotade, fick jag alltså uppgiften att försöka mig på en mer målerisk approach till foto. Idag har jag färdigställt uppgiften, och här följer mina tankar kring den:
Jag beslöt mig för att utföra uppgiften hemma, och fick alltså hålla till godo med de saker jag hade i min lägenhet.Jag började med att försöka hitta några intressanta föremål att bygga med, och hittade ett dinosauriehuvud i papier maché, samt en såndär guldfärgad kattstaty som svajar med ena handen. Jag försökte placera dem i olika vinklar och byggde upp miljöer med lite kläder från min garderob. När jag hållit på en stund utan att komma fram till något vidare intressant, började jag fundera över vad jag egentligen sysslade med. Jag försökte måla en bild med de objekt jag hade, men kände hela tiden att det hade varit lättare att bara måla bilden på datorn eller på en duk. Uttrycket hade givetvis inte blivit detsamma, men jag kände hela tiden att jag försökte göra något med foto, som jag kanske egentligen borde ha gjort med pensel.
Jag valde därför att byta riktning och göra något med kameran som jag aldrig skulle kunna göra med en pensel. Jag kan inte särskilt mycket om kamerateknik, men jag har sett att man kan uppnå vissa effekter genom att fotografera med lång slutartid. Jag skalade bort alla objekt utom guldkatten, och satte upp en bakgrund av vitt tyg. Sedan satte jag kameran på 15 sekunder lång slutartid och "målade" i luften med kameran. Jag kände om inte annat att kameran var rätt verktyg för det jag sysslade med. Bilderna jag tog ligger här under på bloggen.
Över och ut.
Daniel
måndag 27 januari 2014
Gruppuppgiften
Vi utgick från Dziga Vertovs manifest som handlar om kamerans sätt att se världen. I manifestet beskrivs hur kameratekniken har skapat möjligheter för helt nya sätt att uppleva vår omgivning. Exempelvis kan man med hjälp av kameran filma två skilda platser, på olika sidor av jorden, för att sedan klippa ihop filmerna och visa dem som en helhet. Vi fick också till en början intrycket av att texten beskrev kamerans sätt att se världen som mer objektivt (no pun intended) än människans. Vi kom dock fram till att det förhållningssättet kanske var lite naivt, eftersom det alltid står någon bakom kameran. Visst finns det fartkameror och andra automatiserade kameror som kan råka fånga bilder på vad som helst, men för att v ska kunna uppleva dem måste vi ju ändå titta på dem, och det gör vi genom vår subjektivitet.
Hur som helst ville vi först utforska om vi kunde få kameran att se verkligheten på ett nytt sätt. Vi började med att ställa in lång slutartid, för att fånga en bild som det mänskliga ögat inte kunde fånga. Vi kände dock fortfarande att vi styrde ganska mycket över uttrycket, så vi satte därför kameran på autoinställning. Med kameran på auto tog vi sedan bilder på våra ögon, som någon slags kontring till Vertovs manifest. Vi diskuterade huruvida man kan se ett kameraobjektiv som ett "mekaniskt öga". Krävs det ett medvetande för att något ska bli ett öga, eller räcker det att ögat kan registrera en bild av verkligheten. Hur som helst tyckte vi att det uppstod något i mötet mellan våra mänskliga ögon och kamerans objektiv. Vi valde också att klippa ihop bilderna till en GIF-animation, för att knyta an till det Vertov skrev om rörlig bild och nya sätt att uppleva verkligheten.
fredag 17 januari 2014
Skriet från vildmarken (avslutande blogginlägg - LGBD50)
Följande inlägg är skrivet och publicerat från en lånad iPad i en halländsk skog, så förvänta er inga bilder.
Om jag kortfattat skulle svara på frågan "vad har du lärt dig under kursen?", skulle jag säga att jag blivit mer trygg i att arbeta konstnärligt, och att jag samtidigt fått ett lite öppnare förhållningssätt till den konstnärliga processen.
Jag hade tidigare en ganska snäv bild av vad den konstnärliga processen innebar. Jag såg den nästan som ett regelverk som skulle följas för att ens konstnärliga arbete skulle bli något att ha.
Jag tänkte att jag inte fick se en slutprodukt, att jag inte fick planera något i förväg, att jag var tvungen att bli förvirrad och nå botten, för att sedan vända allt och höja mitt arbete till en ny nivå. Kort och gott kändes det mer som måsten och krav, än som ett frigörande förhållningssätt till skapande.
Detta har det alltså blivit ändring på under kursens gång. När jag arbetat enligt vad jag trodde var processens "regler" ett tag, slog det mig att jag antagligen fått det hela om bakfoten. Den konstnärliga processen skulle ju hjälpa mig i mitt skapande, inte ge mig nya regler att följa. Jag valde istället att se processen som ett förhållningssätt till skapande, och inte en mall för hur mitt skapande faktiskt skulle se ut. I och med detta kände jag mig genast intresserad av att skapa igen. Jag vet inte om jag har det hela om framfoten nu, men jag skapar med lust och nyfikenhet, och det känns ju bra.
Utöver detta har jag fått nyttig träning i att teoretisera kring mitt skapande, i och med rapporten. Kanske var det tack vare att jag tvingades skriva om hur min process faktiskt såg ut som jag insåg att jag ville göra vissas förändringar i den. Även om min rapport inte riktigt följde mallen för hur en traditionell rapport ska se ut, har jag ändå lärt mig strukturen för en rapport, och även att denna struktur, som så många andra, går att ändra på.
Om jag kortfattat skulle svara på frågan "vad har du lärt dig under kursen?", skulle jag säga att jag blivit mer trygg i att arbeta konstnärligt, och att jag samtidigt fått ett lite öppnare förhållningssätt till den konstnärliga processen.
Jag hade tidigare en ganska snäv bild av vad den konstnärliga processen innebar. Jag såg den nästan som ett regelverk som skulle följas för att ens konstnärliga arbete skulle bli något att ha.
Jag tänkte att jag inte fick se en slutprodukt, att jag inte fick planera något i förväg, att jag var tvungen att bli förvirrad och nå botten, för att sedan vända allt och höja mitt arbete till en ny nivå. Kort och gott kändes det mer som måsten och krav, än som ett frigörande förhållningssätt till skapande.
Detta har det alltså blivit ändring på under kursens gång. När jag arbetat enligt vad jag trodde var processens "regler" ett tag, slog det mig att jag antagligen fått det hela om bakfoten. Den konstnärliga processen skulle ju hjälpa mig i mitt skapande, inte ge mig nya regler att följa. Jag valde istället att se processen som ett förhållningssätt till skapande, och inte en mall för hur mitt skapande faktiskt skulle se ut. I och med detta kände jag mig genast intresserad av att skapa igen. Jag vet inte om jag har det hela om framfoten nu, men jag skapar med lust och nyfikenhet, och det känns ju bra.
Utöver detta har jag fått nyttig träning i att teoretisera kring mitt skapande, i och med rapporten. Kanske var det tack vare att jag tvingades skriva om hur min process faktiskt såg ut som jag insåg att jag ville göra vissas förändringar i den. Även om min rapport inte riktigt följde mallen för hur en traditionell rapport ska se ut, har jag ändå lärt mig strukturen för en rapport, och även att denna struktur, som så många andra, går att ändra på.
onsdag 8 januari 2014
Inför redovisningen
Något jag kommit fram till under processen gång är att tydlighet är beroende av en betraktare. En betraktare med egen fantasi, och egna erfarenheter. Det jag vill fokusera på när jag redovisar min gestaltning på torsdag är därför betraktarens roll i mötet med ett verk. Jag vill undersöka hur betraktaren själv skapar sig en bild av ett verk, och fyller i de tomrum som uppstår om ett verk i sig självt ger väldigt lite information till betraktaren.
fredag 6 december 2013
Inför handledning 9/12
Att jag började göra varningsskyltar från början hade sitt ursprung i alla de intryck jag fått under LGBD40. Jag tänkte på alla de varningssignaler man som internetanvändare lär sig att se. Hur vi exempelvis inte klickar på en suspekt länk, eller på en banderoll som påstår att vi vunnit en i-mac.
Jag såg på varningsskyltar dels som ett instrument för maktutövande, då de styr människors beteende, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Trafikskyltar, exempelvis, sitter nog oftast där de sitter för allmänhetens bästa.
Till en början ville jag helt enkelt se om jag kunde styra andras beteendemönster genom att placera ut varningsskyltar. Det kanske fungerade till viss del, men det var inte direkt något som jag kände mig intresserad av att syssla med i längden. På grund av handledningssamtalen, där jag blev tillsagd att "bara göra" och "göra mer", tryckte jag upp en helt drös med varningsskyltar som varnade för trappsteg och satte upp dem i samma trappa. Det jag då upptäckte var att de tappade sin effekt som varningsskyltar, då varningen upprepades för många gånger. Denna tanke släppte jag sedan under en tid.
Jag ville nu "vända" på mitt ämne, och gjorde det i all enkelhet; jag tittade på varningsskyltarnas baksida. De verkar nämligen vara ett utrymme där många uttrycker sina åsikter genom grafitti och klistermärken. Jag tänkte först att det kunde finnas en intressant dualitet i skyltarnas båda sidor, och i kontrasten mellan framsidan och baksidan, men det ledde inte någon vart.
Istället har jag nu plockat upp tanken kring att en varning förlorar sin effekt om den upprepas för många gånger. Jag tänker att detta är ett fenomen som inte nödvändigtvis har med varningsskyltar att göra, utan som går att applicera på de flesta budskap, i form av övertydlighet och otydlighet.
Jag tänker ta det vidare i andra uttrycksformer än just varningsskyltar. Lämnar "otydlig" konst verkligen mer utrymme åt betraktarens funderingar, och är det till och med så att en lärare som inte säger för mycket, gynnar elevernas förmåga att tänka och resonera själva?
Jag såg på varningsskyltar dels som ett instrument för maktutövande, då de styr människors beteende, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Trafikskyltar, exempelvis, sitter nog oftast där de sitter för allmänhetens bästa.
Till en början ville jag helt enkelt se om jag kunde styra andras beteendemönster genom att placera ut varningsskyltar. Det kanske fungerade till viss del, men det var inte direkt något som jag kände mig intresserad av att syssla med i längden. På grund av handledningssamtalen, där jag blev tillsagd att "bara göra" och "göra mer", tryckte jag upp en helt drös med varningsskyltar som varnade för trappsteg och satte upp dem i samma trappa. Det jag då upptäckte var att de tappade sin effekt som varningsskyltar, då varningen upprepades för många gånger. Denna tanke släppte jag sedan under en tid.
Jag ville nu "vända" på mitt ämne, och gjorde det i all enkelhet; jag tittade på varningsskyltarnas baksida. De verkar nämligen vara ett utrymme där många uttrycker sina åsikter genom grafitti och klistermärken. Jag tänkte först att det kunde finnas en intressant dualitet i skyltarnas båda sidor, och i kontrasten mellan framsidan och baksidan, men det ledde inte någon vart.
Istället har jag nu plockat upp tanken kring att en varning förlorar sin effekt om den upprepas för många gånger. Jag tänker att detta är ett fenomen som inte nödvändigtvis har med varningsskyltar att göra, utan som går att applicera på de flesta budskap, i form av övertydlighet och otydlighet.
Jag tänker ta det vidare i andra uttrycksformer än just varningsskyltar. Lämnar "otydlig" konst verkligen mer utrymme åt betraktarens funderingar, och är det till och med så att en lärare som inte säger för mycket, gynnar elevernas förmåga att tänka och resonera själva?
VS.
Vad tappar bilden? Vad vinner den?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



.jpg)

.jpg)

