Även denna vecka har kretsat kring att utforma och genomföra assignments. Det mest minnesvärda är dock, åtminstone för min del, torsdagen, då vi träffades för att ge varandra formativ respons på de assignments vi genomfört.
Vi började med att sitta i mindre grupper och ge varandra respons, för att sedan sätta oss i helklass i en sal som vi bokat. Där fortsatte vi med responsen, även om samtalet blev lite mer ostrukturerat då vi var så många. Till en början kändes det som att jag visste vad jag sa, och jag kände mig ganska bekväm i rollen som respondent. Hela samtalet fortsatte i samma ton. Vi pratade om det ena och det andra, och jag presenterade mina tolkningar av verken, och försökte se möjliga utvecklingspunkter.
När jag kom hem drabbades jag dock av en känsla av att jag fan inte hade en aning om vad jag sysslade med egentligen. Sa jag något vettigt över huvud taget? Ledde det till något? Hur hade en verklig gymnasieelev mottagit den respons som jag gav? Jag vet inte.
Om jag har lärt mig något av det här så är det hur lite jag egentligen vet om formativ respons. Jag tror det hade varit nyttigt att ha ett liknande samtal, men under uppsikt av en lärare, som sedan hade kunnat ge oss respondenter respons. Metarespons liksom, för den huvudsakliga meningen med allt det här var väl ändå att vi skulle lära oss hur man ger respons, och inte hur vi ska kunna utveckla vårt bildspråk? Just därför tänker jag att respons på responsen behövs precis lika mycket som den respons vi gav på våra assignments.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar