De första två utställningarna jag besökte sedan kursen
startat var Klara Kristalovas utställning på Göteborgs Konstmuseum och ”She; the
question” av Chitra Ganesh, på Konsthallen. Jag besökte dem båda inom loppet av
ett par timmar, vilket gjorde det svårt att inte jämföra dem med varandra. Jag
kände aldrig riktigt att jag fick något grepp om ”She; the question”. Kanske berodde
det på att den inte alls tilltalade mig estetiskt, och att jag oftast har svårt
att bortse från det rent estetiska, och försöka att ta till mig ett budskap
ändå. Själva stilen och all text i hennes verk gjorde mig helt enkelt lite
motvillig till alltsammans. Klara Kristalovas utställning däremot, gick rakt in
i hjärtat på mig. Jag tror det var något med kompositionen i hennes verk som
gjorde att jag kände mig väldigt delaktig i alla skulpturer. Jag brydde mig
liksom om hennes karaktärer och blev intresserad av deras historier.
Nästa galleri jag besökte var Mors Mössa, som huserade en utställning
av Ove Kvavik. Utställningen behandlade ämnet ”tomrum”, och såg ut därefter. Den
bestod av sex eller sju mindre verk, vilket lämnade mycket plats åt tomrummet.
För mig kändes det som att min hjärna fungerade lite på samma sätt som
galleriet; det blev liksom mycket tomrum över, som gjorde att jag verkligen
kunde fundera över verken, ta dem till mig, och tänka vidare själv, med verken
som utgångspunkt
Därefter besökte jag Dalís museum i Figueres, Spanien. Det
var raka motsatsen till Ove Kvaviks luftiga utställning, och själva mängden
verk som fanns att beskåda gjorde att jag redan från början gav upp all analytisk
tankeverksamhet och bara tittade på tavlorna.
Jag har även varit på Röda Sten och sett Nathalie Djurberg
och Hans Bergs utställning ”Fåfänga försök”. Vi var ett gäng vänner och
klasskamrater som gick dit på midnattsvernissage med dans och sprit, så fokus låg
kanske inte till fullo på utställningen. Trots (eller kanske på grund av) detta
var det en av mina favoritutställningar under hösten. Vi fick ta på oss mjuka
tofflor och sitta på stora frukter av mjukt material, samtidigt som våldsamma leranimationer
spelades upp framför våra ögon. Animationerna väckte frågor om makt och
medmänskliga förhållanden, som dock inte riktigt hann besvaras innan det var
dags att återvända till dimman och den tunga basen.
Sist men inte minst besökte jag under kulturnatta en källare
vid Konstepidemin, där ett stort pappersark färgat med något slags batikfärg
låg utsträckt på golvet. Det var bara jag och mina vänner där, och källaren låg
lite avsides, så det kändes inte riktigt som en utställning, utan snarare som
en källare med ett stort papper i. Det blev skönt opretentiöst på något vis, och
ljuset i källaren gjorde att det hela kändes en smula overkligt.
En slutsats som jag kan dra ur allt detta svammel är att jag
gillar utställningar med få verk och mycket utrymme.
Dagen då jag skulle låna en bok om ett ämne som jag inte
visste något om, hungrade jag som så många andra dagar efter teknisk kunskap. Jag hittade boken ”Perspective made easy” av
Ernest R. Norling, och lånade den eftersom jag inte visste ett dyft om
perspektivlära. Jag har ju tecknat saker i perspektiv och sådär, men jag har aldrig
känt till några ”regler” eller liknande. Nu vet jag dock en del om ögonhöjdens
betydelse, vanishing points och massa annat kul. Om någon vill lära sig om
sådant kan jag varmt rekommendera boken, då den verkligen lever upp till sin
titel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar