Måndagen bestod av ett litteraturseminarium där vi i grupper fick diskutera olika kapitel från Vygotskijs bok om kreativitet i barndomen, för att sedan presentera dem och diskutera dem med hela klassen. Det var ett bra sätt att ta sig igenom hela boken under ett enda seminarium, och det kändes bra att få höra allas olika tolkningar av boken. Det enda som inte kändes bra var att jag blev supernervös när det var vår tur att presentera vårt kapitel. Antagligen var det för att det var ett tag sedan jag stod upp längst fram i klassrummet och presenterade någonting. Jag har, som så många andra, haft svårt för det tidigare, men det har gått över mer och mer i takt med att jag har hållit i fler presentationer. I våras kändes det ibland till och med roligt att stå där framme. Nu kom nervositeten hur som helt tillbaka, men den minskar säkert igen efter ytterligare några presentationer.
Under fredagens sokratiska samtal diskuterade vi kring en bild av Cindy Sherman, som ledde till flera intressanta samtalsämnen. Det kändes som att vi vågade slänga ur oss lite halvt genomtänkta saker, vilket också var gruppmålet. Det gjorde att diskussionen ibland kändes fri och dynamisk, när vi bollade tankar fram och tillbaka, och byggde vidare på varandras teorier.
N.N
SvaraRadera