fredag 17 januari 2014

Skriet från vildmarken (avslutande blogginlägg - LGBD50)

Följande inlägg är skrivet och publicerat från en lånad iPad i en halländsk skog, så förvänta er inga bilder.

Om jag kortfattat skulle svara på frågan "vad har du lärt dig under kursen?", skulle jag säga att jag blivit mer trygg i att arbeta konstnärligt, och att jag samtidigt fått ett lite öppnare förhållningssätt till den konstnärliga processen.

Jag hade tidigare en ganska snäv bild av vad den konstnärliga processen innebar. Jag såg den nästan som ett regelverk som skulle följas för att ens konstnärliga arbete skulle bli något att ha.
Jag tänkte att jag inte fick se en slutprodukt, att jag inte fick planera något i förväg, att jag var tvungen att bli förvirrad och nå botten, för att sedan vända allt och höja mitt arbete till en ny nivå. Kort och gott kändes det mer som måsten och krav, än som ett frigörande förhållningssätt till skapande.

Detta har det alltså blivit ändring på under kursens gång. När jag arbetat enligt vad jag trodde var processens "regler" ett tag, slog det mig att jag antagligen fått det hela om bakfoten. Den konstnärliga processen skulle ju hjälpa mig i mitt skapande, inte ge mig nya regler att följa. Jag valde istället att se processen som ett förhållningssätt till skapande, och inte en mall för hur mitt skapande faktiskt skulle se ut. I och med detta kände jag mig genast intresserad av att skapa igen. Jag vet inte om jag har det hela om framfoten nu, men jag skapar med lust och nyfikenhet, och det känns ju bra.

Utöver detta har jag fått nyttig träning i att teoretisera kring mitt skapande, i och med rapporten. Kanske var det tack vare att jag tvingades skriva om hur min process faktiskt såg ut som jag insåg att jag ville göra vissas förändringar i den. Även om min rapport inte riktigt följde mallen för hur en traditionell rapport ska se ut, har jag ändå lärt mig strukturen för en rapport, och även att denna struktur, som så många andra, går att ändra på.

onsdag 8 januari 2014

Inför redovisningen



Under min gestaltningsprocess har jag bland annat försökt att gestalta situationer och känslor genom väldigt förenklade bilduttryck (varningsskyltar), samt undersökt tydlighet ur olika perspektiv. Bland annat hur övertydlighet kan få ett budskap att tappa kraft, samt vad som händer med en föreställande bild som görs mer abstrakt.

Något jag kommit fram till under processen gång är att tydlighet är beroende av en betraktare. En betraktare med egen fantasi, och egna erfarenheter. Det jag vill fokusera på när jag redovisar min gestaltning på torsdag är därför betraktarens roll i mötet med ett verk. Jag vill undersöka hur betraktaren själv skapar sig en bild av ett verk, och fyller i de tomrum som uppstår om ett verk i sig självt ger väldigt lite information till betraktaren.



fredag 6 december 2013

Inför handledning 9/12

Att jag började göra varningsskyltar från början hade sitt ursprung i alla de intryck jag fått under LGBD40. Jag tänkte på alla de varningssignaler man som internetanvändare lär sig att se. Hur vi exempelvis inte klickar på en suspekt länk, eller på en banderoll som påstår att vi vunnit en i-mac.

Jag såg på varningsskyltar dels som ett instrument för maktutövande, då de styr människors beteende, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Trafikskyltar, exempelvis, sitter nog oftast där de sitter för allmänhetens bästa.

Till en början ville jag helt enkelt se om jag kunde styra andras beteendemönster genom att placera ut varningsskyltar. Det kanske fungerade till viss del, men det var inte direkt något som jag kände mig intresserad av att syssla med i längden. På grund av handledningssamtalen, där jag blev tillsagd att "bara göra" och "göra mer", tryckte jag upp en helt drös med varningsskyltar som varnade för trappsteg och satte upp dem i samma trappa. Det jag då upptäckte var att de tappade sin effekt som varningsskyltar, då varningen upprepades för många gånger. Denna tanke släppte jag sedan under en tid.

Jag ville nu "vända" på mitt ämne, och gjorde det i all enkelhet; jag tittade på varningsskyltarnas baksida. De verkar nämligen vara ett utrymme där många uttrycker sina åsikter genom grafitti och klistermärken. Jag tänkte först att det kunde finnas en intressant dualitet i skyltarnas båda sidor, och i kontrasten mellan framsidan och baksidan, men det ledde inte någon vart.

Istället har jag nu plockat upp tanken kring att en varning förlorar sin effekt om den upprepas för många gånger. Jag tänker att detta är ett fenomen som inte nödvändigtvis har med varningsskyltar att göra, utan som går att applicera på de flesta budskap, i form av övertydlighet och otydlighet.

Jag tänker ta det vidare i andra uttrycksformer än just varningsskyltar. Lämnar "otydlig" konst verkligen mer utrymme åt betraktarens funderingar, och är det till och med så att en lärare som inte säger för mycket, gynnar elevernas förmåga att tänka och resonera själva?





VS.


Vad tappar bilden? Vad vinner den?




Ok, ingen flip!

Tänkte att jag skulle gå vidare med varningsskyltarnas baksida, som verkar vara ett utrymme där många väljer att uttrycka sig genom grafitti och klistermärken, men det ledde ingen vart. Jag kommer istället att gå vidare med temat från varningsskyltarna i trappan: Hur ett uttryck kan förlora sin kraft, om man är för tydlig med det.